Bali beskrivs ofta som en smältdegel, ett möte mellan indonesisk kultur och västerländsk
turism. Kan kulturkrockar likt de som uppstår på Bali vara bra för att skapa en vidare förståelse
för olika kulturer? Vad är det egentligen för kulturer som utvecklas i fjärran turistparadis?
Vid flera tillfällen har jag rest till Indonesien och då främst för att surfa. Som svensk backpacker
är det billigt att leva där och jag har vid varje tillfälle stannat länge. Två månader, vilket är så
länge som ett vanligt turistvisum godkännts giltigt.
I det "exotiska" Indonesien fungerar Bali som turismens hjärta. Bali som till ytan är ungefär lika
stor som Gotland och har en befolkningsmängd på över tre miljoner människor. Flygplatsen i
huvudstaden Denpasar är det första man som turist möter. Därifrån är det inte långt till
turismcentrumet Kuta. Stadsmiljön och stämningen upplevde jag här i början som lätt kaotisk.
Men strukturer blev med tiden tydligare för mig. Jag tyckte mig efter ett tag kunna se tydliga
mönster.
I sin bok "Orientalism" utvecklar författaren Edward W. Said hur våra generaliseringar, våra
bilder av världen, omvandlas till sanningar. Människans föreställningar om världen skapas
utifrån vad han eller hon läst. Texter lyckas vinna förtroende som "sakliga" men de genererar
inte bara kunskap utan också själva den verklighet de tycks beskriva, menar Said. En språklig
brist som han själv försöker förklara med just det skrivna ordet.
Hur ser vi då på vår omgivning egentligen, när vi reser i fjärran och exotiska länder? Vad intar vi för position?
Said menar att "Orienten" är västerlandets egen uppfinning, en idé som egentligen inte finns.
Genom att benämna och definiera, positionerar vi oss som norm. "Orienten" är det annorlunda,
en motpol som bekräftar den västerländska civilisationen som normaltillstånd.
Hur är det då med turismen i dagens globaliserade värld? Kan den den inte ge oss en chans
att lära känna "den andre" och möjlighet till identifikation? Kan vi kanske kringgå represen-
tationsproblematiken genom konfrontation?
Said ger också exempel på hur världen kan te sig annorlunda när vi möter den på reell nivå:
"För en person som aldrig sett orienten är en lotus fortfarande en lotus" sa Nerval en gång till
Gautier. "För mig är det bara en sorts lök."
Avskalande av förklaringar och poetiska beskrivningar. Något som tyder på att språket inte
bara förenklar och generaliserar världen, utan också utvidgar den. Gör den till något annat.
Gautier blir besviken på vad han ser. Men kanske skulle han lika gärna kunnat ha fört in sin
språkliga förståelse i vad han såg och bekräftat den. Är gränsen tydlig? När och var i vår
förståelse går gränsen mellan upplevelsen och språket?
Gilles Deleuze pekar åt att en sådan gräns är obefintlig när han skriver: "Det finns inte längre
någon representation, det finns ingenting annat än handling [...] teoretisk handling och
praktisk handling som förhåller sig som relän till varandra och bildar nätverk."
I projektet "All we do is surf" fokuserar jag på bilder som genererats genom turismen på Bali.
Bilder appropierade och avfotograferade i det offentliga rummet kring Kuta.
<< "all we do is surf"