Under en semesterresa i Indonesien samlade jag ihop vatten från Indiska Oceanen. Tre liter
som jag bevarade i två 1,5 liters petflaskor och tog med mig hem till Sverige. En form av
souvernier och en del i ett konstprojekt. I Göteborg bad jag sedan en glasmästare konstruera
något som skulle kunna liknas vid ett mycket smalt akvarium. Skalet till en skulptur med måtten
30x42x1,5 cm. Konstruktionen fyllde jag upp till hälften med vattnet jag burit med mig. Tanken
var att skulpturen skulle anspela på att vara en bild och ett mycket klassiskt motiv genom
konsthistorien i form av en hafshorisont.
Med titeln Indiska Oceanen fokuserar jag på vattnet. Vatten är ju något som i mycket tydlig
mening för oss ingår i ett och samma eviga kretslopp. På så vis diskuterar jag med verket
människans behov av att begreppsliggöra och placera in saker i fack. Med den geografiska
förflyttningen ställer jag frågor kring det platsspecifika och den reella platsens betydelse.
Verket ställde jag ut i Galleri Monitor på Högskolan för Fotografi i januari 2005. Detta i
samband med en samlingsutställning som ett resultat och en punkt för kursen
"Dokumentären". Tidigt under den här kursen funderade jag över hur det här verket förhöll sig
till dokumentärbegreppet och hur det skulle fungera offentligt. Men något oförberett inträffade
ca en månad innan utställningen. En jordbävning satte jordskorpan i rörelse på botten av
Indiska Oceanen utanför Sydostasien. Detta genererade en enormt kraftig flodvåg och vad vi
idag minns som den obeskrivligt tragiska och förödande Tsunamikatastrofen. Något som i allra
högsta grad har tagit en märkbar plats i vårt kollektiva minne.
Känslan för att ställa ut verket hade förändrats. Jag var rädd för att det skulle tolkas som någon
form av bevismaterial ifrån katastrofen. Och under en tid vred jag och vände på verket i mina
tankar. Tydligt för mig var att det inte handlade om katastrofen. Men den var ändå ett faktum
och gav betydelse. Något här som rent av fascinerade mig var hur betydelsen och innebörden
av det jag anspelade på kunde ingå i en sådan teckenförskjutning. Att ett verk som anspelade
på ett världshav skulle kunna förändras och uppfattas annorlunda från den ena dagen till den
andra blev en tydlig påminnelse för mig.